I juni 1888 tog en ny rörelse bland arbetarkvinnor fart. Det var tändsticksarbetarna i East End i London som genom strejker började kräva sina rättigheter och som inspirerade till liknande kampmetoder över hela Europa.
23 juni 1888 publicerade aktivisten Annie Besant en artikel i tidningen The Link om de kvinnliga tändsticksarbetarnas hälsofarliga och dåligt betalda arbete i London. Arbetarna vid företaget Bryant & May hade 14 timmars arbetsdagar, urusla löner och blev godtyckligt bestraffade av arbetsgivaren med böter eller löneavdrag. Lönerna var usla och låg på mellan 4-8 shilling per vecka när en sovplats på en soffa kostade mellan 3-4 shilling. I den svenska tidskriften “Framåt” som beskrev skeendena berättas att löneavdrag kunde göras på grund av att kvinnorna hade smutsiga skor eller lämnade tändstickor på sitt arbetsbord när de gick för att hämta fler tändstickor. Arbetet var också mycket hälsofarligt och den höga halten av fosfor vid tändstickstillverklingen ledde bland annat till fosfornekros i käkarna, så kallad ”käkbrand”. Efter att artikeln publicerats och sedan vidare refererats i fler tidningar så sparkade företaget en av de som uttalat sig i artikeln vilket senare ledde till en stor strejk bland kvinnorna.
5 juli 1888 gick 1400 kvinnor och flickor anställda vid tändsticksfabriken Bryant & May i London i strejk för bättre och säkrare arbetsvillkor. Den svenska tidskriften Framåt beskrev det som att “Mitt på arbetsdagen övergav de 1500 kvinnorna fabrikssalarna och lämnade allt arbete ofullbordat efter sig.” Redan efter ett par dagar återvände många till arbetet eftersom de saknade strejkfonder och var tvungna att välja mellan svält och att fortsätta strejken. Trots att Annie Besant tillsammans med andra organiserade socialister lyckats samla ihop 150 pund så räckte detta inte långt.
Några av arbeterskorna höll trots allt ut. Fabriken försökte rekrytera nya arbetare som skulle tas in från Skottland men detta stoppades och förbjöds. 16 juli löstes konflikten då arbeterskorna fått igenom en rad förbättringar bland annat särskilda matrum avskilda från de giftiga kemikalierna och avskaffande av de böter som många tidigare drabbats av. En stor seger för de strejkande!
27 juli 1888 grundades fackföreningen The Union of Women Match Makers efter en serie strejker bland Londons tändsticksarbetare på grund av de farliga arbetsförhållandena. Kvinnorna hade först försökt organisera sig genom The Trade Unions i London men blivit avvisade på grund av att de inte ansågs vara yrkesskickliga arbetare.
Bildandet av fackföreningen kom att inspirera andra arbetare att organisera sig både i England och resten av Europa. Genom att samla medel kontinuerligt skapades strejkkassor som kunde användas för att hålla ut längre under framtida strejker. Friedrich Engels kallade strejkerna vid fabriken och grundandet av fackföreningen för “den lätta knuffen som startade en lavin”
Kampen för att förbättra tändsticksarbetarnas villkor fortsatte och hjälptes mycket av att flera journalister och debattörer fortsatte att engagera sig i frågan. Några år senare, 1891 startade Frälsningsarmén en egen tändsticksfabrik i London som använde röd fosfor som inte var giftigt och dessutom gav man arbetarna dubbelt så mycket betalt som de fick hos Bryant & May.
Källor: “Framåt – Tidskrift för fri diskussion”, nr 15-16, 15 augusti 1888 http://www2.ub.gu.se/fasta/laban/erez/kvinnohistoriska/tidskrifter/framat/1888/pdf/framat1888_15_16.pdf
https://www.mirror.co.uk/news/uk-news/kevin-maguire-match-girls-strike-2048970
Kvinnohistoria 